Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk, född 8 augusti 1937 i IJmuiden, Velsen, Noord-Holland, NederlÀnderna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederlÀndsk-svensk trubadur, kompositör och poet som, efter sin död, kommit att anses som en av Sveriges största vistrubadurer tillsammans med Carl Michael Bellman och Evert Taube .

Cornelis Vreeswijk vÀxte upp i NederlÀnderna, men vid tolv Ärs Älder flyttade han och familjen till Sverige. Han slog igenom i Sverige under 1960-talet som vissÄngare, lÄtskrivare och skÄdespelare. Vreeswijk var produktiv Ànda fram till sin död, och utöver sina egna kompositioner spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Povel Ramel och Evert Taube . Han framförde Àven mÄnga konserter, och hans hÄrda turnéliv och privatliv var periodvis mycket stormigt. Med sina texter och sin musik blev han i Sverige en mycket folkkÀr vissÄngare.

Cornelis Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i NederlÀnderna. Hans far, Jacob Vreeswijk, var ÄkeriÀgare med taxi- och lastbilar. Hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (f. 1939), Ida (f. 1943) och Tonny (f. 1952). Cornelis har sjÀlv beskrivit sin uppvÀxt som tÀmligen idyllisk, fram till andra vÀrldskrigets utbrott och Tysklands ockupation av NederlÀnderna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott stÀllt, nÄgot som naturligtvis förÀndrades under kriget och ockupationen. Jacob Vreeswijk fick sina bilar tagna i beslag och Äkerirörelsen stannade dÀrför av.

1947 gjorde fadern en resa till Sverige och dÄ han kom tillbaka ville han att familjen skulle flytta dit. Hösten 1949 flyttade familjen till Ekerö utanför Stockholm. Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm. Cornelis började i Sundby skola utan att kunna ett enda ord svenska, men klarade sig ÀndÄ mycket bra. Han gick in hÄrt för att pÄ egen hand lÀra sig det nya sprÄket. Bland annat har han pÄstÄtt att serietidningen Fantomen var en av hans frÀmsta kunskapskÀllor, men han lÀste Àven flitigt bland annat svensk prosa och poesi.

Efter realskolan ville Cornelis bli journalist. Han arbetade som kontorist, fabriksarbetare och mentalskötare och han var Àven till sjöss en kortare period. Det var under denna tid han lÀrde sig spela gitarr och började skriva egna sÄnger. En genvÀg för den som ville bli journalist var pÄ den tiden att utbilda sig till socialarbetare. Cornelis började dÀrför pÄ Socialinstitutet (föregÄngare till Socialhögskolan i Stockholm). Under sin tid som mentalskötare pÄ Beckomberga sjukhus trÀffade han Ingalill Rehnberg, de gifte sig 1962 och tvÄ Är senare föddes sonen Jack.

Cornelis förÀldrar och systrarna Marianne och Tonny flyttade 1961 tillbaka till Holland, medan Cornelis och systern Ida valde att stanna i Sverige.

1962 fick Cornelis en dikt publicerad i Dagens Nyheter, vid namn Den förtrollade telefonen. Han började Ă€ven upptrĂ€da pĂ„ bland annat studentevenemang med sina egna sĂ„nger. Han blev bekant med andra vissĂ„ngare, som Torgny Björk och Fred Åkerström och började framtrĂ€da pĂ„ visprĂ„men Storken i Stockholm. I december 1963 bad Fred Åkerström Anders Burman, grundare av och producent pĂ„ skivbolaget Metronome, att fĂ„ sjunga in nĂ„gra av Cornelis visor. Burman hörde Cornelis sjunga och blev imponerad. Resultatet blev att Cornelis fick sjunga in sina egna sĂ„nger. PĂ„ försommaren 1964 kom Cornelis första LP-skiva ut pĂ„ Metronome, Ballader och oförskĂ€mdheter. Den sĂ„lde slut omedelbart och belönades slutligen med en guldskiva. Hösten 1964 gjorde Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hanson, tillsammans med gitarristen Nils Hellmark en SverigeturnĂ©. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut pĂ„ skivan Visor och oförskĂ€mdheter.

1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm. Han skrev schlagers till andra artister, bland andra Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev ocksÄ visor som sjöngs in av bland annat Monica Zetterlund. Detta Är kom Àven hans andra egna LP ut, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter, samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter. Den filmen blev senare omdöpt till Hej du glada sommar!.

1966 var Cornelis etablerad inom nöjesbranschen, med bland annat tvÄ melodier pÄ Svensktoppen (Ballad pÄ en soptipp och Brev frÄn kolonien). Men detta Är skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion, dÀr det pÄbjöds att Cornelis' visor skulle "spelas med stor urskiljning". Cornelis ilsknade till, lÀmnade upphovsrÀttsorganisationen Stim och förbjöd Sveriges Radio att över huvud taget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma Är. Detta Är gavs Àven LP:n Grimascher och telegram ut, dÀr han samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Under sommaren 1967 sjönk den husbĂ„t vid Årstaviken Cornelis anvĂ€nde som bostad och dĂ„ försvann bland annat mĂ„nga vistexter och ett filmmanus han arbetade pĂ„. Samma Ă„r medverkade Cornelis i rollen som "Kocken" - en viktig roll - i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren. Filmen spelades in under fyra mĂ„nader i Rio de Janeiro i Brasilien. HĂ€r kom Cornelis i kontakt med samba, vilket kom att pĂ„verka hans skapande mycket starkt, liksom det faktum att han i Brasilien för första gĂ„ngen lĂ€ste Aksel Sandemoses roman Varulven.

1968 skiljde sig Cornelis och Ingalill. Cornelis vilda festande som kommit som en följd av artistlivet, hade tagit ut sin rÀtt. Samma Är sjöng han för första gÄngen pÄ Visfestivalen i VÀstervik, dit han skulle Äterkomma vid en rad tillfÀllen. Detta Är utgavs ocksÄ LP:n Tio vackra visor och personliga Person, som bÀr tydliga spÄr av Cornelis vistelse i Brasilien, till exempel genom sambaöversÀttningen Deirdres samba.

Åren 1968-69 spelade Cornelis teater i Helsingborg och Malmö. Han turnerade Ă€ven med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmĂ€rksammad för Cornelis okonventionella sĂ€tt att tolka nationalskaldens visor. Skivan blev en stor framgĂ„ng hos kritiker och skivköpare. NĂ„gra av hans visor anvĂ€ndes samma Ă„r i Vilgot Sjömans film Ni ljuger.

1970 kom hans första diktsamling, En handfull grĂ€s, som togs emot vĂ€l av recensenterna. Samma Ă„r gjorde han en turnĂ© i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, dĂ€r Georg Wadenius, Bosse HĂ€ggström och Slim Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh spelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues in. Han gjorde en krogshow pĂ„ Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo JĂ€regĂ„rd och Östen Warnerbring - Lyckohjulet eller Var ska jag hĂ€nga min hatt i natt. Den resulterade Ă€ven i en LP-skiva. Samma Ă„r ingick Cornelis Ă€ktenskap med Bim Warne.

Följande Är blev ett "uppbrottets Är" för Cornelis. Dels flyttade han och Bim till en vacker villa i SkÄne, för att Cornelis skulle komma bort frÄn det hektiska festandet i Stockholm. Dels bytte Cornelis skivbolag; Ànda sedan första skivan kom ut hade han varit skivbolaget Metronome trogen, men nu slöt han ett avtal med det hollÀndska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var Cornelis vÀlkÀnda oförmÄga att handskas med pengar; dÄ han fick betalt rullade han ihop sedlarna till en rulle och stoppade dem i fickan. Inbetalning av skatter och annat var mindre viktigt, enligt hans sÀtt att se pÄ saken. Till slut blev situationen ohÄllbar och han drabbades av skönstaxeringar och utmÀtningsbeslut frÄn kronofogden. Konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehÄlla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Cornelis tjÀnade bra med pengar under denna tid, men hade en förmÄga att göra av med Ànnu mer. Efter att han tecknat kontrakt med Philips i Amsterdam, ÄtervÀnde han med en plastkasse fylld av hollÀndska floriner. Hans första LP-skiva för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i unik och personlig tolkning. Denna skiva kom att sÀlja mycket bra. Samma Är hamnade Cornelis pÄ förstaplatsen pÄ Svensktoppen med En fattig trubadur (text Arne PÀrsson, musik Alvar Kraft).

I samband med ett framtrĂ€dande i Söderhamn 1971 fick Cornelis höra den dĂ„ helt oetablerade Monica Törnell sjunga pĂ„ sin fars krog. Cornelis uppskattade henne mycket och sĂ„g till att Ă€ven hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram. Han började ocksĂ„ turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav Cornelis skivan Visor, svarta och röda, dĂ€r han tolkade Lars Forssell . Under perioden 1972-74 bodde Cornelis och Bim delvis i Holland och Frankrike och Cornelis upptrĂ€dde endast enstaka gĂ„nger i Sverige. Han gjorde turnĂ©er i Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Planen var att slĂ„ igenom utomlands dĂ€r han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till hollĂ€ndska och fick framgĂ„ng med sĂ„ngerna Raggaren och nunnan och Veronica. 1973 gjordes LP:n IstĂ€llet för vykort, som utkom pĂ„ Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Under sommaren 1974 spelades filmen RÀnnstensungar in, dÀr Cornelis hade en av huvudrollerna. Han skrev Àven nÄgra av filmens sÄnger. Samma Är kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm. Han gjorde ocksÄ ett uppskattat framtrÀdande i VÀstervik, dÀr festivalpubliken inte fÄtt höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga Ă„r i Cornelis liv. Han och Bim separerade för att senare skilja sig. Han hade svĂ„ra privata problem med alkohol och "Ă€ven andra preparat", som han uttryckte det. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. TvĂ„ skivor pĂ„börjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa publicerades inte förrĂ€n senare.

1977 utkom en ny skiva med tolkningar av Bellmans Ă„nger, Movitz, Movitz!. DĂ€r tolkar Cornelis Bellman pĂ„ ett helt annorlunda sĂ€tt Ă€n pĂ„ den tidigare Spring mot Ulla, spring!. Han ackompanjeras av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. Åhslund. Tolkningarna Ă€r mer "trogna" Bellmans tidsanda Ă€n pĂ„ den tidigare skivan. BĂ„de Cornelis och Ulf G. Åhslund var mycket nöjda med skivan som visserligen blev en kritikerframgĂ„ng, men sĂ„lde trots det dĂ„ligt. Samma Ă„r gjorde Cornelis en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren VĂ­ctor Jara i egna översĂ€ttningar. PĂ„ hösten sattes en krogshow upp pĂ„ Bacchi Wapen i Stockholm, dĂ€r Cornelis upptrĂ€dde tillsammans med Diana Nuñez, Inger Öst och Anita Strandell (Tre Damer). Showen turnerade i Sverige och spelades in för visning i TV 1978.

Cornelis gifte sig med Anita Strandell i början av 1979 och de reste tillsammans till Brasilien. Det konstnÀrliga resultatet av resan blev skivan Om Deirdre, dÀr Anita Strandell sjunger Cornelis visor och sambaöversÀttningar och Cornelis sjÀlv Àr sammanhÄllande berÀttare. FrÄn samma period Àr LP:n Bananer - bland annat. 1980 kom LP:n En spjutkastares visor, med Cornelis bearbetningar av material av den finska schlager- och vissnickaren Tapio Rautavaara, och tvÄ skivor med tolkningar av Povel Ramels sÄnger. 1981 kom en skiva ut med eget material Hommager och pamfletter. Han turnerade Àven mycket i Sverige detta Är. 1982 gav han ut en LP i Holland. Anita Strandell och Cornelis skiljde sig och Cornelis medverkade i Socialdemokraternas valturné.

Nu inleddes ytterligare en besvÀrlig period i Cornelis liv. Han turnerade mycket utanför Sverige. 1983 genomförde han en hungerstrejk i avsikt att fÄ ordning pÄ sina skatteproblem. Efter medling av Olof Palme nÄddes en uppgörelse med kronofogden. Cornelis levde ett kringflackande turnéliv och upptrÀdde för det mesta ensam. Han bodde under denna period i Köpenhamn. Under hösten och vintern 1984 spelade han in en ny LP i TromsÞ i Nordnorge, Mannen som Àlskade trÀd med nyskrivet material. 1985 fick han diagnosen diabetes och förbjöds att dricka alkohol, samt rekommenderades att gÄ ner i vikt. Han upptrÀdde bland annat pÄ visfestivalerna i Vaxholm och VÀstervik och i rollen som Pontius Pilatus i Jesus Christ Superstar i Stockholm.

PÄ nyÄrsafton 1985 framtrÀdde Cornelis som "hemlig gÀst" vid en nyÄrsgala ledd av Ulf Lundell pÄ Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Galan direktsÀndes i TV. Cornelis sjöng sin mÀktiga bluestolkning av Bellmans Fredmans epistel nr 81, MÀrk hur vÄr skugga och det ledde till ovationer. Detta blev en nytÀndning för Cornelis, dÄ han insÄg att han fortfarande hade en publik.

Den 12 december 1986 visades Agneta Brunius TV-film Balladen om den flygande hollÀndaren som handlade om Cornelis liv och konstnÀrsskap. Den har kommit att repriseras vid flera tillfÀllen.

År 1986 kom skivan med den nĂ€stan profetiska titeln I elfte timmen. Den innehöll Cornelis klassiska vismaterial, men i rockarrangemang i 1980-talsstuk, med unga musiker. Det var ett försök frĂ„n Cornelis vĂ€n och producent Silas BĂ€ckström att finna en ny publik Ă„t Cornelis och det lyckades - skivan, som kom ut bĂ„de som LP och CD blev en försĂ€ljningsframgĂ„ng. Cornelis tilldelades Nils Ferlin-SĂ€llskapets trubadurpris 1987.


Vreeswijks gravsten vid Katarina kyrka.Denna sommar gjorde han Ă€ven mycket bejublade framtrĂ€danden vid Roskildefestivalen och Visfestivalen i VĂ€stervik. Året dĂ€rpĂ„ skrev musikjournalisten Oscar Hedlund: "Aldrig har jag hört Cornelis bĂ€ttre, Ă€n i VĂ€stervik sommaren 1987, ruinen skalv av hans kraft och vemod. Han var sjuk, urgröpt, men blicken var mĂ€rgens stadig. Det fanns ett slags stilla högtidlighet över honom". Samma kvĂ€ll sade ocksĂ„ Cornelis till Hedlund: "Nu fĂ„r du ta sista bilden". Det var först senare som Hedlund förstod vad Cornelis hade menat med detta.[1]

Förutom den tidigare nÀmnda diabetesen hade han Àven drabbats av levercancer. Trots detta genomförde han turnéer och spelningar. Under september och oktober 1987 spelade han in sin sista skiva Till Fatumeh - rapport frÄn de osaligas Àngder. Texterna frÄn skivan ingÄr Àven i den sista diktsamlingen med samma namn. Cornelis hann dagarna före sin bortgÄng se denna bok i tryckt skick. Skivan kom dock ut postumt.

Cornelis avled den 12 november 1987 pÄ Södersjukhuset. Hans grav finns pÄ Katarina kyrkogÄrd, bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius grav.

Denna artikel omfattas av GNU Free Documentation License (GNU FDL). Den anvïżœnder sig av material frïżœn Wikipediaartikeln "Cornelis Vreeswijk".


 
Den ultimate Evert Taube samlingen
Till sidans början