Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk, född 8 augusti 1937 i IJmuiden, Velsen, Noord-Holland, Nederländerna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederländsk-svensk trubadur, kompositör och poet som, efter sin död, kommit att anses som en av Sveriges största vistrubadurer tillsammans med Carl Michael Bellman och Evert Taube .

Cornelis Vreeswijk växte upp i Nederländerna, men vid tolv års ålder flyttade han och familjen till Sverige. Han slog igenom i Sverige under 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare. Vreeswijk var produktiv ända fram till sin död, och utöver sina egna kompositioner spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Povel Ramel och Evert Taube . Han framförde även många konserter, och hans hårda turnéliv och privatliv var periodvis mycket stormigt. Med sina texter och sin musik blev han i Sverige en mycket folkkär vissångare.

Cornelis Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i Nederländerna. Hans far, Jacob Vreeswijk, var åkeriägare med taxi- och lastbilar. Hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (f. 1939), Ida (f. 1943) och Tonny (f. 1952). Cornelis har själv beskrivit sin uppväxt som tämligen idyllisk, fram till andra världskrigets utbrott och Tysklands ockupation av Nederländerna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott ställt, något som naturligtvis förändrades under kriget och ockupationen. Jacob Vreeswijk fick sina bilar tagna i beslag och åkerirörelsen stannade därför av.

1947 gjorde fadern en resa till Sverige och då han kom tillbaka ville han att familjen skulle flytta dit. Hösten 1949 flyttade familjen till Ekerö utanför Stockholm. Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm. Cornelis började i Sundby skola utan att kunna ett enda ord svenska, men klarade sig ändå mycket bra. Han gick in hårt för att på egen hand lära sig det nya språket. Bland annat har han påstått att serietidningen Fantomen var en av hans främsta kunskapskällor, men han läste även flitigt bland annat svensk prosa och poesi.

Efter realskolan ville Cornelis bli journalist. Han arbetade som kontorist, fabriksarbetare och mentalskötare och han var även till sjöss en kortare period. Det var under denna tid han lärde sig spela gitarr och började skriva egna sånger. En genväg för den som ville bli journalist var på den tiden att utbilda sig till socialarbetare. Cornelis började därför på Socialinstitutet (föregångare till Socialhögskolan i Stockholm). Under sin tid som mentalskötare på Beckomberga sjukhus träffade han Ingalill Rehnberg, de gifte sig 1962 och två år senare föddes sonen Jack.

Cornelis föräldrar och systrarna Marianne och Tonny flyttade 1961 tillbaka till Holland, medan Cornelis och systern Ida valde att stanna i Sverige.

1962 fick Cornelis en dikt publicerad i Dagens Nyheter, vid namn Den förtrollade telefonen. Han började även uppträda på bland annat studentevenemang med sina egna sånger. Han blev bekant med andra vissångare, som Torgny Björk och Fred Åkerström och började framträda på vispråmen Storken i Stockholm. I december 1963 bad Fred Åkerström Anders Burman, grundare av och producent på skivbolaget Metronome, att få sjunga in några av Cornelis visor. Burman hörde Cornelis sjunga och blev imponerad. Resultatet blev att Cornelis fick sjunga in sina egna sånger. På försommaren 1964 kom Cornelis första LP-skiva ut på Metronome, Ballader och oförskämdheter. Den sålde slut omedelbart och belönades slutligen med en guldskiva. Hösten 1964 gjorde Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hanson, tillsammans med gitarristen Nils Hellmark en Sverigeturné. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut på skivan Visor och oförskämdheter.

1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm. Han skrev schlagers till andra artister, bland andra Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev också visor som sjöngs in av bland annat Monica Zetterlund. Detta år kom även hans andra egna LP ut, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter, samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter. Den filmen blev senare omdöpt till Hej du glada sommar!.

1966 var Cornelis etablerad inom nöjesbranschen, med bland annat två melodier på Svensktoppen (Ballad på en soptipp och Brev från kolonien). Men detta år skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion, där det påbjöds att Cornelis' visor skulle "spelas med stor urskiljning". Cornelis ilsknade till, lämnade upphovsrättsorganisationen Stim och förbjöd Sveriges Radio att över huvud taget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma år. Detta år gavs även LP:n Grimascher och telegram ut, där han samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Under sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken Cornelis använde som bostad och då försvann bland annat många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år medverkade Cornelis i rollen som "Kocken" - en viktig roll - i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren. Filmen spelades in under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Cornelis i kontakt med samba, vilket kom att påverka hans skapande mycket starkt, liksom det faktum att han i Brasilien för första gången läste Aksel Sandemoses roman Varulven.

1968 skiljde sig Cornelis och Ingalill. Cornelis vilda festande som kommit som en följd av artistlivet, hade tagit ut sin rätt. Samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och personliga Person, som bär tydliga spår av Cornelis vistelse i Brasilien, till exempel genom sambaöversättningen Deirdres samba.

√Ören 1968-69 spelade Cornelis teater i Helsingborg och Malm√∂. Han turnerade √§ven med √-sten Warnerbring. H√∂sten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppm√§rksammad f√∂r Cornelis okonventionella s√§tt att tolka nationalskaldens visor. Skivan blev en stor framg√•ng hos kritiker och skivk√∂pare. N√•gra av hans visor anv√§ndes samma √•r i Vilgot Sj√∂mans film Ni ljuger.

1970 kom hans f√∂rsta diktsamling, En handfull gr√§s, som togs emot v√§l av recensenterna. Samma √•r gjorde han en turn√© i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, d√§r Georg Wadenius, Bosse H√§ggstr√∂m och Slim Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Bj√∂rn J:son Lindh spelades under h√∂sten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues in. Han gjorde en krogshow p√• Hamburger B√∂rs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo J√§reg√•rd och √-sten Warnerbring - Lyckohjulet eller Var ska jag h√§nga min hatt i natt. Den resulterade √§ven i en LP-skiva. Samma √•r ingick Cornelis √§ktenskap med Bim Warne.

Följande år blev ett "uppbrottets år" för Cornelis. Dels flyttade han och Bim till en vacker villa i Skåne, för att Cornelis skulle komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Dels bytte Cornelis skivbolag; ända sedan första skivan kom ut hade han varit skivbolaget Metronome trogen, men nu slöt han ett avtal med det holländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var Cornelis välkända oförmåga att handskas med pengar; då han fick betalt rullade han ihop sedlarna till en rulle och stoppade dem i fickan. Inbetalning av skatter och annat var mindre viktigt, enligt hans sätt att se på saken. Till slut blev situationen ohållbar och han drabbades av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från kronofogden. Konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Cornelis tjänade bra med pengar under denna tid, men hade en förmåga att göra av med ännu mer. Efter att han tecknat kontrakt med Philips i Amsterdam, återvände han med en plastkasse fylld av holländska floriner. Hans första LP-skiva för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i unik och personlig tolkning. Denna skiva kom att sälja mycket bra. Samma år hamnade Cornelis på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur (text Arne Pärsson, musik Alvar Kraft).

I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Cornelis höra den då helt oetablerade Monica Törnell sjunga på sin fars krog. Cornelis uppskattade henne mycket och såg till att även hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram. Han började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav Cornelis skivan Visor, svarta och röda, där han tolkade Lars Forssell . Under perioden 1972-74 bodde Cornelis och Bim delvis i Holland och Frankrike och Cornelis uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till holländska och fick framgång med sångerna Raggaren och nunnan och Veronica. 1973 gjordes LP:n Istället för vykort, som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Under sommaren 1974 spelades filmen Rännstensungar in, där Cornelis hade en av huvudrollerna. Han skrev även några av filmens sånger. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm. Han gjorde också ett uppskattat framträdande i Västervik, där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga år i Cornelis liv. Han och Bim separerade för att senare skilja sig. Han hade svåra privata problem med alkohol och "även andra preparat", som han uttryckte det. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. Två skivor påbörjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa publicerades inte förrän senare.

1977 utkom en ny skiva med tolkningar av Bellmans √•nger, Movitz, Movitz!. D√§r tolkar Cornelis Bellman p√• ett helt annorlunda s√§tt √§n p√• den tidigare Spring mot Ulla, spring!. Han ackompanjeras av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. √Öhslund. Tolkningarna √§r mer "trogna" Bellmans tidsanda √§n p√• den tidigare skivan. B√•de Cornelis och Ulf G. √Öhslund var mycket n√∂jda med skivan som visserligen blev en kritikerframg√•ng, men s√•lde trots det d√•ligt. Samma √•r gjorde Cornelis en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren V√≠ctor Jara i egna √∂vers√§ttningar. P√• h√∂sten sattes en krogshow upp p√• Bacchi Wapen i Stockholm, d√§r Cornelis upptr√§dde tillsammans med Diana Nu√Īez, Inger √-st och Anita Strandell (Tre Damer). Showen turnerade i Sverige och spelades in f√∂r visning i TV 1978.

Cornelis gifte sig med Anita Strandell i början av 1979 och de reste tillsammans till Brasilien. Det konstnärliga resultatet av resan blev skivan Om Deirdre, där Anita Strandell sjunger Cornelis visor och sambaöversättningar och Cornelis själv är sammanhållande berättare. Från samma period är LP:n Bananer - bland annat. 1980 kom LP:n En spjutkastares visor, med Cornelis bearbetningar av material av den finska schlager- och vissnickaren Tapio Rautavaara, och två skivor med tolkningar av Povel Ramels sånger. 1981 kom en skiva ut med eget material Hommager och pamfletter. Han turnerade även mycket i Sverige detta år. 1982 gav han ut en LP i Holland. Anita Strandell och Cornelis skiljde sig och Cornelis medverkade i Socialdemokraternas valturné.

Nu inleddes ytterligare en besv√§rlig period i Cornelis liv. Han turnerade mycket utanf√∂r Sverige. 1983 genomf√∂rde han en hungerstrejk i avsikt att f√• ordning p√• sina skatteproblem. Efter medling av Olof Palme n√•ddes en uppg√∂relse med kronofogden. Cornelis levde ett kringflackande turn√©liv och upptr√§dde f√∂r det mesta ensam. Han bodde under denna period i K√∂penhamn. Under h√∂sten och vintern 1984 spelade han in en ny LP i Troms√ł i Nordnorge, Mannen som √§lskade tr√§d med nyskrivet material. 1985 fick han diagnosen diabetes och f√∂rbj√∂ds att dricka alkohol, samt rekommenderades att g√• ner i vikt. Han upptr√§dde bland annat p√• visfestivalerna i Vaxholm och V√§stervik och i rollen som Pontius Pilatus i Jesus Christ Superstar i Stockholm.

På nyårsafton 1985 framträdde Cornelis som "hemlig gäst" vid en nyårsgala ledd av Ulf Lundell på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Galan direktsändes i TV. Cornelis sjöng sin mäktiga bluestolkning av Bellmans Fredmans epistel nr 81, Märk hur vår skugga och det ledde till ovationer. Detta blev en nytändning för Cornelis, då han insåg att han fortfarande hade en publik.

Den 12 december 1986 visades Agneta Brunius TV-film Balladen om den flygande holländaren som handlade om Cornelis liv och konstnärsskap. Den har kommit att repriseras vid flera tillfällen.

År 1986 kom skivan med den nästan profetiska titeln I elfte timmen. Den innehöll Cornelis klassiska vismaterial, men i rockarrangemang i 1980-talsstuk, med unga musiker. Det var ett försök från Cornelis vän och producent Silas Bäckström att finna en ny publik åt Cornelis och det lyckades - skivan, som kom ut både som LP och CD blev en försäljningsframgång. Cornelis tilldelades Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987.


Vreeswijks gravsten vid Katarina kyrka.Denna sommar gjorde han även mycket bejublade framträdanden vid Roskildefestivalen och Visfestivalen i Västervik. Året därpå skrev musikjournalisten Oscar Hedlund: "Aldrig har jag hört Cornelis bättre, än i Västervik sommaren 1987, ruinen skalv av hans kraft och vemod. Han var sjuk, urgröpt, men blicken var märgens stadig. Det fanns ett slags stilla högtidlighet över honom". Samma kväll sade också Cornelis till Hedlund: "Nu får du ta sista bilden". Det var först senare som Hedlund förstod vad Cornelis hade menat med detta.[1]

Förutom den tidigare nämnda diabetesen hade han även drabbats av levercancer. Trots detta genomförde han turnéer och spelningar. Under september och oktober 1987 spelade han in sin sista skiva Till Fatumeh - rapport från de osaligas ängder. Texterna från skivan ingår även i den sista diktsamlingen med samma namn. Cornelis hann dagarna före sin bortgång se denna bok i tryckt skick. Skivan kom dock ut postumt.

Cornelis avled den 12 november 1987 på Södersjukhuset. Hans grav finns på Katarina kyrkogård, bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius grav.

Denna artikel omfattas av GNU Free Documentation License (GNU FDL). Den anvšnder sig av material frŚn Wikipediaartikeln "Cornelis Vreeswijk".


Se också 8 andra artiklar angående Cornelis Vreeswijk:

Balladen om briggen Blue Bird av Hull,  Den Gyldene Freden,  Evert Taube-stipendiet,  G√•ke Gunnarsson,  Lars Forssell,  Sofia Karlsson,  Sven-Bertil Taube,  trubadur,  

2 Relevanta boktips om Cornelis Vreeswijk:





 
Den ultimate Evert Taube samlingen

Till sidans början

Slumpmšssig visa

√Ąn en g√•ng d√§ran, br√∂der,
än en gång däran.
följom den urgamla seden.
In till sista man, bröder,
in till sista man
trotsa vi hatet och vreden.
Blankare vapen sågs aldirg i en här
än dessa glasen. Kamrater: I gevär!
√Ąn en g√•ng d√§ran, br√∂der,
än en gång däran.
Ur svenska hjärtans djup:
Här är din sup!

Än en gång däran


Havsskärgård. Visorna
av Jesper Wikström
Lšs mera

Skalderna I Gamla Stan
av Ulf Bagge
Lšs mera