Observera att Blue Bird seglar med sviktade stumpar och inte sviktande. Att svikta ett råsegel innebär att man har beslagit nästan hela seglet så att bara en trekantig flik längst ut på stumparna (Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast) är öppen för vinden och är alltså ett sätt att reva segel i verkligt hårt väder.

Detta visste Evert Taube, och stavade rätt i sin version, medan det i många sångböcker felaktigt skrivs med sviktande stumpar.

En dikt ska vara sannolik, men riktigt sann vill den liksom inte riktigt själv gå med på att vara".Med dessa ord låter oss Taube få veta att händelsen trots allt kanske inte återgivits helt exakt, men den är ett mästerverk av ihopfogade händelser han hört om eller upplevt.

Inspirationen till sången fick han på Smögen av handelsman Samuel Frisk som berättade om en händelse med fartyget Nymph av West Hartlepool med orden: "... en man e kvar ombord. De va en liten pojk, som Strannes pojk, den yngste. Ja hade ju sett´en surrad te rors på briggen. Sen hadd´en i alle fall klättra opp i riggen, min far. Den idén hade han fått kantänka! När nu skuta törna på Sandö så geck riggen överbord i ett enda tag å då slängdes pojken inover lann i ett vant han höll sej fast i å som pendla inover och mitt i detta så damp han, förstår sej, men när han damp så damp han i en damm åv oppspolet vann, min far! Där blev han våt. Men de va han innan"
Frisken lär också ha nämnt Blue Bird, som blev bärgad. Men Karl Stranne i dikten, var enligt nutida släktingar en krympling med klumpfot som kunde knappt gå och aldrig var på sjön.

Enligt Bertil Abrahamsson, en av författarna till boken Sotenäs – Skeppsbrottets kust, så stämmer Frisks berättelse, skeppet Nymf hamnade i sjönöd bara några timmar efter Blue Bird, och en surrad 19-åring skar sig loss, klättrade upp i förmasten och kastades i en vattenfylld klyfta, vilken ännu idag kallas för Engelsmanklyftan och ligger på Sandö vid Smögen.

Så vad hände med den riktiga Blue Bird av Hull? Om Skeppets Blue Birds förlisning har Sven H. Gullman forskat i Generaltullstyrelsens arkiv på Riksarkivet: För år 1871 läser man följande sammanfattning: ”71 stycken fartyg tillhörande åtskilliga nationer hafva under stormande väderlek sökt skydd i Lysekils hamn och af dessa hafva 55 stycken , som dertill varit skyldiga, här erlagt fyr- och båkafgifter”Och där är Blue Bird nämnd, inte förlist vid Hållö på julafton 1872, men väl bärgad vid Tryggö i augustistormarna 1871: "Den 26 augusti kl 3 fm vid Tryggö, Engelsk-amerikanska Skeppet Blue Bird, kapten William Taye, på resa från Riga till Boston med hampa. Besättningen äfvensom lasten och fartyget, som efter verkställd reparation fortsatt resan, bergade."Fartyget Nymph har Gullman också hittat: Den 26 augusti kl ½ 7 fm vid Sandö nära Hållö, Engelska Briggen Nymph, kapten Storm, på resa från Viborg till Boston i England med trälast. Besättningens bergad med undantag av kapten. Fartyget vrak men lasten bergad.Läs mer på Sven H. Gullman hemsida: http://svenhgullman.nu/oevrigt/ovader1.htm


Novemberstormarna 1872 krävde många offer, enligt rapporter av tullkammaren i Lysekil, dock förliste inget skepp på julafton. Däremot var julen 1972 lugn: Vintern 1872 utfördes meteorologiska observationer vid Hållö fyr under fyrmästare A. Olssons ledning, och hans originaljournaler finns idag på SMHI:s arkiv i Norrköping. Enligt dem var vinden julafton-72 måttlig sydvästlig och temperaturen mellan 2 och 3 plusgrader, inget förlisningsväder med andra ord.

Så varför förlade Taube händelsen till julafton? För att öka tragiken?

Everts bror Fredrik Gerhard Taube, född i september 1886, drunknade vid 20 års ålder utanför Hållö fyrplats 7 december 1906, vilket också kan ha funnits i tankarna. Den julen måste ha varit tung för familjen Taube.

Och uppenbarligen sjöng Evert ogärna sången själv, han lät oftast sonen Sven-Bertil sjunga den, som sedan sjungits av bla.a. Cornelis Vreeswijk och Joakim Thåström.
En sentida tolkare av denna sång är Sofia Karlsson