Balladen om Bellman
Solna kyrka 1873
Balladen om Bellman
Bellman! Där din sång förklungitdröjer rymdens genljud kvar,
den natur som du besjungit
än din diktnings prägel har.
Hör jag Solna klockor runga
i en sommarmorgons kvalm,
"Bellman, Bellman", hörs de sjunga.
Dina visors ekon gunga
från Norrtull till Södermalm.
Enligt Citeringsrätten visas bara en vers eller refräng (upphovsrättslagen § 22)
Titeln Balladen om Bellman är redan inkluderad i länkarna
CDon.com säljer nytt
Tradera är auktion av beg.
Bellman! Där din sång förklungit dröjer rymdens genljud kvar, den natur som du besjungit än din diktnings prägel har. Hör jag Solna klockor runga i en sommarmorgons kvalm, "Bellman, Bellman", hörs de sjunga. Dina visors ekon gunga från Norrtull till Södermalm. Ståndsdrabanter och dragoner, sotarmurre och korpral, krogmamseller och baroner vimla i din arsenal. Rivna förklän, strunt i kjolen, allting ser din snabba blick, hur en spelman damp av stolen, hur vårt Stockholm ler i solen och hur Amor skjuter prick. Men du skildrar också sorgen, ångesten, när ödet slår. Hjärtats nöd i kungaborgen eller fattighusets vrår är väl föga hjälpt med sången, men i dina dikters val blir vart ord om undergången balsam som har tröstat mången inför själva dödens kval. Än på lätta fjärilsvingar, än ur storm och böljors larm, än där vinpokalen klingar och man dansar, yr och varm når till örat som en susning och till hjärtat som ett svall: "Bellman, Bellman!" Med förtjusning njuter man din sångs berusning, dina valthorns återskall. Andra tider - andra vanor! Klädsel, konst och industri - allt blir nytt - men gamla banor följer glädjens poesi: Gröna ängar, solens strålar, böljans glitter, bäckens språng, gyllne bin och vrenska fålar, allt som glimmar, ler och prålar i din underbara sång. Som en målare du ställer just det synligt sköna fram, seglet på din höbåt sväller, sväller gör din krogmadam. Om åt Ulla, bland buteljer, Venus' form naturen gav är det detta du förtäljer - om hon sen sin skönhet säljer fläckas ej din konst därav. Och på Mälardalsnaturen i din dikt, din melodi, du, den svenske trubaduren, ödslade ett världsgeni. Vilket slarv! Du kom i häkte! Makan, barnen frös och svalt, och när lungsoten dig knäckte tog den stad vars sång du väckte sångarns öde lugnt och kallt. Men invid din grav i Klara under Sergels medaljong klingar nu den underbara Bellmans Minnes' hyllningssång. Ja, nu kan ditt öde gripa! Allt du rört blir idealt! Leva fick du jämt i knipa, för din dödsmask och din pipa ger man desto mer betalt. Bellman! Där din sång förklungit dröjer rymdens genljud kvar, den natur som du besjungit än din diktnings prägel har. Hör jag Solna klockor runga i en sommarmorgons kvalm, "Bellman, Bellman", hörs de sjunga. Dina visors ekon gunga från Norrtull till Södermalm.
Den ultimate Evert Taube samlingen
Till sidans början
