Balladen om Ysabel Villamor
Balladen om Ysabel Villamor
Här sätter jag mig att sjunga,om rösten och strängen förslår,
en visa för gamla och unga
om sköna Ysabel Villamor.
Den friska Triquenan av Pampas
som börjar sin dag klockan fem.
Hon äger en bror, två systrar,
jag levde i vänskap med dem.
Enligt Citeringsrätten visas bara en vers eller refräng (upphovsrättslagen § 22)
Titeln Balladen om Ysabel Villamor är redan inkluderad i länkarna
CDon.com säljer nytt
Tradera är auktion av beg.
Det var så här: ...
När jag kom tillbaka till Pampas... tog jag Porrinos ofullständiga melodi som utgångspunkt.
Jag lät orkestera den för att bättre komma den inpå livet, men där melodin, liksom hela visan, skiljer sig rätt mycket från annat jag diktat, tänker troligtvis ta upp detta komplex till ny behandling och även musikalisk.
För närvarande låter Ysabel så här:
(Evert Taube, Ur monolog på CDn Strömkarlen spelar)
Här sätter jag mig att sjunga, om rösten och strängen förslår, en visa för gamla och unga om sköna Ysabel Villamor. Den friska Triquenan av Pampas som börjar sin dag klockan fem. Hon äger en bror, två systrar, jag levde i vänskap med dem. Att leva som herde, beriden, bland hornboskap, hästar och får och andas den lantliga friden i unga och hoppfulla år, att njuta av viddernas grönska, att svalkas av pinje och palm, det skulle väl mången önska som plågas av storstadens kvalm. Men stundom i dagens gryning från Ysabels halmtäckta hus jag hörde ett dån som av dyning och ekot av bränningars brus. Jag sporde: Kan Ysabel höra hur världshavets pulsar slå? Med handen vid rosigt öra hon lyssnar och svarar: no, no. Hon gick på det sextonde året, men jag hade fyllt tjugotvå, hon satte jasminer i håret, jag tänkte: Så gör väl de små. Ty Ysabel var på den tiden än klädd i en skolflickas kjol, men jag var en man, och beriden, med lasso och dolk och pistol. Men tonen från havet följde därinne på slätten min gång, jag drömde om salthav som sköljde med skum över klippor och tång. Och red jag i blåa laguner på pampas oändliga stepp flög tanken till vant och barduner och seglande båtar och skepp. Och dagen för avskedet grydde, jag bjöd mina vänner på fest, men Ysabel kom ej, hon flydde, hon ville ej vara min gäst. Bort red jag. I lunden av pinjer där skyggar min häst och jag ser en mö med förföriska linjer som står vid en trädstam och ler. Jag såg hennes fina händer lätt stryka min sadel och häst, jag sade: Till främmande länder nu reser din långväga gäst, men aldrig han glömmer den susning som nu i din pinjelund går, och ej dina läppars krusning - farväl, Ysabel Villamor! - Och glömmer ni aldrig den lunden, och glömmer ni ej Ysabel, så tag mig och kyss mig på stunden, och rid inte från mig i kväll! Men älska mig och var mig trogen, så är jag ert hav och er hamn! Så svarade flickan i skogen och for som en vind i min famn. Här sätter jag mig att sjunga, mitt namn är Sebastian Tibell. Jag sjunger för gamla och unga min visa om skön Ysabel. Den flickan med händer så fina, som nu är båd' maka och mor, och reser ni till Argentina - välkomna att se hur vi bor!
Den ultimate Evert Taube samlingen
Till sidans början
